Till dig som ofredade min dotter

Vi går oftast på promenad tillsammans, men inte just den här sommarkvällen. Min dotter lämnade huset först och jag en stund därefter. Av en slump möter vi varandra lite senare på stranden – och redan där lägger jag märke till dig. Du går några hundra meter bakom min tonårsdotter och skyndar snabbt förbi med böjt huvud. Men jag noterar dig.

Varför? Det fanns egentligen inga skäl att vara vaksam … ändå var det något som kändes olustigt.
Min dotter och jag byter några ord oc

h jag ber henne att ta vägen genom byn och inte gå i skogen, med tanke på att hon är ensam. Så är det nämligen. Vi kvinnor får ofta en oro i kroppen när vi går utan sällskap på öde platser. På mörka gator, i tomma parkeringshus eller genom tysta skogar.

Varför? Jo, för att det finns män som du. Det ska snart visa sig att du är just den sortens människa som varje kvinna fasar för.

Mamma, hjälp, han har följt efter mig! Vad ska jag göra?

Min dotter och jag skiljs åt och jag kommer hem lite tidigare. Så ringer mobilen. Jag svarar och hör hur min tonåring flämtar. Hon är vettskrämd, hennes röst vädjar och hon säger orden som är varje förälders värsta mardröm: ”Mamma, hjälp, han har följt efter mig! Vad ska jag göra?”.
Du har alltså sett oss gå åt olika håll och därefter har du följt efter min dotter genom byn. När hon väljer den korta men skymda stigen på väg hem passar du på. Du springer ifatt, börjar prata, tar tag i hennes arm, håller fast henne. Du stryker henne över håret och ryggen. Klappar henn

e på baken.
Där och då försvinner min dotters trygghet. På mindre än en minut tar du ifrån henne övertygelsen att hon inte behöver vara rädd när hon är ute på egen hand.

När hon väljer den skymda stigen på väg hem passar du på

Fram till den här kvällen har hon och hennes syster suckat eller skrattat när jag och deras pappa förmanat. Ring upp när ni stiger av bussen. Inga hörlurar på i motionsspåret. ”Men mamma”, har

tjejerna sagt, ”om vi låter oss skrämmas har ju förövarna vunnit”. Helt rätt. Ändå har jag tjatat, skjutsat och vakat.

Varför? Jo, för att jag har själv mött män som du många gånger. När jag var tonåring och inte kunde föreställa mig att någon skulle röra mig om jag inte ville. Insikten som vuxen, att det här tar inte slut. Oönskade närmanden. Onödiga kommentarer. På bussen, i tunnelbanan, på gymmet, i affärer. På jobbet, på semestern, i Sverige och utomlands.

Varför? Vad i hela fridens namn får dig att röra en ung flicka som du aldrig har träffat, som du inte känner? Du måste ha sett paniken i hennes ögon. Vad tänkte du när hon vrålade ut sin rädsla och sprang så fort benen bar?

Du måste ha sett paniken i hennes ögon. Vad tänkte du när hon vrålade ut sin rädsla?

Hur ska vi få dig att fatta att vi kvinnor, unga som gamla, dag som natt, har samma rätt som du att få vara i fred – var vi än befinner oss? Nu kom vår flicka tack och lov hem oskadd. Rädd och ledsen men oskadd. Jag vågar inte föreställa mig vad som hade kunnat hända om jag inte bett henne att undvika skogen.
Tänk att vi ständigt och fortfarande ska behöva leva med risken att bli ofredade. Det är skrämmande, vidrigt och fullständigt oacceptabelt. Så jag har en enkel fråga till dig:

Varför? Vari ligger svårigheten att respektera sina medmänniskor? Hur kommer det sig att man så självklart tar sig rätten att antasta kvinnor? Jag vill gärna att du förklarar. Och inte bara för mig – vi är rätt många som undrar.