Knytnävsslag som träffar över hela kroppen. Sparkar som aldrig tar slut. Händer som trycker runt halsen tills du svimmar och knivar som skär tills du blöder.
Det handlar om ett oavbrutet och besinningslöst våld och det sker bakom stängda dörrar. I hemmen, där var och en borde få känna sig trygg. 2017 anmäldes omkring 12 000 (!) misshandelsbrott i landet där gärningspersonen var i nära relation till offret.
Så grym är med andra ord vardagen för många kvinnor i Sverige. Det är en ofattbar verklighet – men ännu märkligare att det görs så lite för att förändra den.
Det som en gång varit kärlek förvandlas steg för steg till en avgrund av hot och hat
Att se den omtalade dokumentären om Josefin Nilsson (finns på SVT Play) är att följa med på en gränslös helvetesvandring. Det gör ont i varje liten cell att bevittna hur en människa bryts ner, psykiskt och fysiskt. Det som en gång varit kärlek förvandlas steg för steg till en avgrund av hot och hat. Kränkning för kränkning, slag för slag.
Enligt Brottsförebyggande rådet har var femte person i Sverige någon gång utsatts för brott i en nära relation. FOTO: TT/SHUTTERSTOCK
”Han knuffade till mig så att jag for in i väggen med en sådan kraft att jag fastnade. Det blev ett stort hål, som en avgjutning av min kropp. Det kändes, att nu gick jag sönder.” Josefin fick skador för livet av misshandeln. Våldet resulterade i en ständigt värkande rygg, en krånglande höft och outplånliga spår i själen.
Till skillnad från många andra vågade hon polisanmäla. Men trots att det fanns bevis, som fysiska skador, inspelade telefonmeddelanden och hotfulla brev, slutade rättegången (efter att förövaren överklagat) med villkorlig dom.
Jag överlevde, därför är det min skyldighet att berätta
Jag träffade nyligen Kristina Loveby, grundare av den ideella organisationen Nya Vingar som arbetar mot våld i nära relationer. Det är kusligt hur lik hennes och Josefins historia är. Skillnaden är att Kristina överlevde. ”Därför är det min skyldighet att berätta”, som Kristina själv säger.
Men här undrar jag: Hur många vittnesmål av det här slaget ska vi behöva ta del av innan det sker en förändring? Innan ordentliga resurser sätts in för att förebygga våld i nära relationer? Innan det görs mer för att skydda kvinnor och barn på flykt? Innan straffskalan för den här typen av brott ses över?
Dokumentären Älska mig för den jag är har väckt starka känslor och vid Dramaten i Stockholm arrangerades häromkvällen ljusmanifestationen #brinnförjosefin. FOTO: TT/SHUTTERSTOCK
Josefin finns överallt runt om oss. Hon är en kompis, en granne, en kollega, en släkting.
Var uppmärksam, fråga, lyssna och framförallt – var ett stöd och en hjälp när hon behöver det. Anteckna det hon säger, dokumentera skador, ställ upp som vittne. Allt som kan vara avgörande vid en rättegång.
Josefin hann inte skriva boken som hon planerade. Därför är det upp till oss alla att sprida hennes ord och se till att hennes röst blir hörd. Ingen människa ska någonsin behöva uppleva det som hon gick igenom. Ingen. Någonsin. Låt oss alla arbeta och stå upp för att det ska bli verklighet.